Stämningen i klassrummet är nervös och förväntansfull. Några av killarna har drabbats av rampfeber och ställer tjugo frågor till läraren om hur det nu var de skulle säga. Det fnissas och puttas och tvingas av kepsar. Det är femmorna som ska ha redovisning av sitt arbete med Storyline-projektet ”Pendlar-Kalle” som pågått på skolan under de senaste veckorna. Om nu bara treorna kommer nån gång och hittar sina platser. Om det bara kan bli tyst. Och till slut kommer de och presentationen inleds med en redovisning av förarbetet och elevernas olika roller. Det blir lite utdraget för några få i publiken, för själva godbitarna är sparade till sist. Alla väntar ivrigt på radioprogrammen och filmerna som eleverna själva producerat, och när de väl rullar igång blir det livat i salen.
Om nu bara treorna kommer nån gång och hittar sina platser. Om det bara kan bli tyst. Och till slut kommer de och presentationen inleds med en redovisning av förarbetet och elevernas olika roller. Det blir lite utdraget för några få i publiken, för själva godbitarna är sparade till sist. Alla väntar ivrigt på radioprogrammen och filmerna som eleverna själva producerat, och när de väl rullar igång blir det livat i salen. Populärast av alla är ”Politikerna och basketproffset” som innehåller en del häftiga klipp och bakgrundsmusik med högljudda gitarrer. Publiken skrattar och jublar när basketproffsets svarta, yviga peruk guppar över skolgården. Jag ler lite inombords. Det är alltid något speciellt med premiärer.
Sammanlagt i de tre klasserna har det tillverkats sex små filmer och ett antal radioprogram för att påverka Kalles, och andra pendlares vanor. I nyhetsinslag, pratshower och radioreklamsnuttar förmedlas budskapet att miljön är sårbar och att det finns bra alternativ till att ta bilen till jobbet.
Lärarna i klasserna är mycket nöjda med resultatet och positivt överraskade över hur lätt det gått. ”Det var ingen av oss som hade jobbat alls med multimedia innan, så vi var lite nervösa”, berättar Sara. ”Men det var roligt och skönt att upptäcka att det kunde vara så enkelt. Filmerna tog ju bara några timmar att göra, med redigering och allt, och radioprogrammen fick de till helt på egen hand”.
Eleverna fick också själva sköta filmskapandet ända fram till redigeringen, men väl där krävdes lite vägledning. Ylva Lundin, som skrivit Storylinen på beställning av Trafikkontoret i Göteborg, fick sitta med som lots. ”De hade naturligtvis klarat det själva om de bara haft tillräckligt med tid, men vi hade lite bråttom så vi gjorde det tillsammans”, berättar hon. Och helt utelämnade till slumpen var inte heller radioproducenterna. Miguel, Björn och de andra gick alla Multimediabyråns kurs i programmet ”Audacity” innan de satte igång, och de verkar nöjda. ”Kursen var jättebra. Vi hade ingen aning om hur man skulle göra innan, men det var ju rätt enkelt”, ler Miguel.
Att radioinslagen och filmerna är populära och har varit roliga att göra råder det inget tvivel om hos de elever jag pratar med. De är ju dock bara själva slutprodukten, den välsmakande frukten av en lång process där Kalle hela tiden varit i centrum. Den första gången eleverna träffade honom fick de reda på att Kalle var datatekniker och bodde två mil från sitt jobb. En av lärarnas sambos hade spelat in rösten som gav liv till de dockor man pysslat ihop i lärarrummet, under många timmar med mycket skratt. Mötet skedde samtidigt i de tre inblandade klasserna.
När Kalle presenterat sig fick eleverna genast börja fundera över hur de trodde att han kände sig under de många minuterna i bilen varje dag. ”Uttråkad, svettig, stressad, sur på barnen”, brainstormade de. Känslorna utvecklades till tankar som skrevs ner, och sedan var det åter dags för den hemlige sambon att dramatisera. Under nästa lektion satt Kalle i bilen och tänkte högt med elevernas egna ord. De var på så sätt med om att ge liv åt hans karaktär.
En viktig del av en Storyline är att skapa en starkare koppling mellan skolan och samhället utanför. Eleverna får skapa karaktärer, i det här fallet valde de flesta att vara politiker, anställda på Västtrafik eller tv- och radiojournalister. Man tillverkade egna ansikten och skrev personlighetsbeskrivningar, allt för att leva sig in i sina karaktärer så mycket som möjligt. Utifrån dessa gjorde man sedan sitt påverkansmaterial. ”Det som är så fint med det här är att arbetet utgår från eleverna själva”, säger Malin, en av klasslärarna. ”För vissa var det lite svårt eftersom de är så vana vid att det alltid finns ett rätt och ett fel. Här är det ju inte så enkelt. Här tvingas de tänka själva på vad de ska göra utifrån sin egen roll. Men på det stora hela har det gått väldigt bra”, ler hon.
